Studiet av naturen har av tradition varit helt dominerande inom miljöforskningen. En framsynt miljöforskning bör dock se människan som ett likvärdigt studieobjekt eftersom det är i gränslandet mellan natur och samhälle som de mest spännande frågeställningarna kan identifieras. Syftet med den här artikeln är främst att uppmärksamma några centrala frågor som gäller den nutida och framtida miljöforskningens inriktning. Jag kommer att argumentera för en bättre balans mellan ett natur- och ett samhällsperspektiv när forskningsfrågor på miljöområdet skall initieras, formuleras och utvecklas. Avsikten är inte att förringa betydelsen av den forskning som har bedrivits hitintills, utan avsikten är snarare att betona miljöfrågornas sociala och kulturella sammanhang. Ett annat tema handlar om de miljövårdande myndigheternas förändrade roll när samhällsperspektivet gör sig allt mera påträngande och när miljöbegreppet riskerar att förlora sin mening.
Att miljöfrågorna inte kan isoleras från en samhällelig kontext är numera en vedertagen – för att inte säga trivial – uppfattning. Några ”rena” miljöproblem finns inte, utan såväl problemens orsaker som deras verkan har en social och kulturell inramning. Något tillspetsat skulle man därför kunna säga att det inte existerar några miljöproblem överhuvudtaget, utan endast samhällsproblem av miljökaraktär. Den här insikten har gjort att allt större resurser i dag tilldelas samhällsvetenskaplig och humanistisk miljöforskning. Det finns emellertid fortfarande många som ställer sig avvaktande till denna utveckling och en del frågar sig uttryckligen vad samhällsvetenskaplig forskning egentligen kan bidra med för att lösa miljöproblemen. Jag tror att den frågan är helt fel ställd.
För det första antyder frågan att miljöproblemen i grunden är av naturvetenskapligt slag och att det samhällsvetenskapliga perspektivet endast utgör ett komplement till naturvetenskaplig eller tekniskt forskning. Samhällsvetenskaplig forskning blir i det här perspektivet närmast ett ”påhäng” och betraktas som något som möjligen behöver aktualiseras när naturvetarna och teknologerna har gjort sitt, exempelvis när beslut grundade på nya forskningsrön skall implementeras i politiken. Därmed reduceras samhällsvetenskapen till en hjälpdisciplin, till något mindre viktigt och till något som endast behöver stödjas i mån av ett resursöverskott. Samhällsvetenskaplig miljöforskning kan enligt detta synsätt endast användas för ”fine tuning” av vad man bedömer som mycket viktigare forskningsinsatser. Hur vore det om man i stället frågade sig hur och i vilken mån naturvetenskapen kan bidra till att lösa de i grunden samhällsvetenskapliga problemen på miljöområdet? En sådan förskjutning i ansatsen kan tyckas vara provokativ, men den ställer viktiga frågor på sin spets.
För det andra antyder frågan att miljöforskning handlar om att lägga pussel. Enligt gängse vetenskapliga förhållningssätt motiveras forskning av behovet att lösa problem efter problem, det vill säga att lägga pusselbit till pusselbit, tills snart inga problem återstår. Det finns flera uppenbara nackdelar med ett sådant förhållningssätt, inte minst på miljöområdet. Det är exempelvis inte säkert att de frågor som har identifierats som problem, det vill säga som saknade pusselbitar, är de som det är mest angeläget att beforska. Det kan också vara så att många pusselbitar efterhand visar sig passa mindre bra – pusslets motiv kan ha förändrats och själva ramen kanske också har gjort det. Många samhällsvetenskapliga forskare tänker sig i stället forskningsprocessen som ett ständigt pågående samtal, där problemen i sig inte är det viktigaste att beforska, utan hur problemen artikuleras i olika sammanhang, hur maktförhållanden, traditioner, normer, värderingar och förväntningar styr våra uppfattningar om problemens natur. Kan vi förstå sådana processer kan vi sannolikt också ganska effektivt strypa inflödet av ingredienser till det som vanligen kallas just miljöproblem.
En grund för den här argumentationslinjen är den inom vetenskapsfilosofin välkända distinktionen mellan realism (objektivism) och relativism (konstruktivism) – en distinktion som till vissa delar kan överföras till olikartade synsätt inom den naturvetenskapliga respektive den samhällsvetenskapliga forskningstraditionen. Den här diskussionen har inträtt förhållandevis sent på miljöforskningens område och har än så länge haft ett tämligen begränsat inflytande både på den allmänna debatten och på de institutioner som beviljar medel till miljöforskning. Trots det håller de flesta i dag med om att samhällsvetenskapliga perspektiv måste få en större plats i miljöforskningen. Det har visat sig vara svårt att definiera miljöproblem, miljöfaror och miljöhot utan att ta hänsyn till att våra föreställningar om människan och naturen är tänjbara och glidande. Tongivande sociologer som Ulrich Beck, Anthony Giddens, Mary Douglas och Niklas Luhmann har bidragit till att utveckla en omfattande begreppsapparat för att belysa, problematisera och analysera viktiga frågor om modernitet, kunskap och risker. Samtliga har alla anlagt olika perspektiv på samhällets förhållande till miljön, men alla uppvisar en hög grad av historisk medvetenhet och en strävan efter att försöka förstå hur miljöproblem skapas, artikuleras och förädlas – av vem och varför.
Det är först när den samhällsvetenskapliga miljöforskningen likställs med den naturvetenskapliga i fråga om status, resurser och inflytande som de verkligt intressanta forskningsfrågorna kan börja formuleras. Mycket har skrivits om behovet av tvärvetenskapliga, mångdisciplinära och integrerade förhållningssätt inom vetenskapen, men när det gäller miljöforskningen har frågeställningarna oftast varit definierade långt innan samhällsvetarna kallats in. Samhällsvetare och humanister har i allmänhet använts enbart för konsultativa syften eller – som numera allt oftare – för att öka möjligheterna att erhålla forskningsmedel. De har sällan betraktats som jämbördiga partners, vilket har inneburit att mycket kunskap gått förlorad. En framsynt miljöforskning ser nämligen inte människan blott som en del av naturen, utan den ser i själva verket naturen som en del av människan.
Den ökade betydelsen av samhällsperspektivet får konsekvenser inte bara för forskningen, utan även för förvaltningen. Den tveklöst vanligaste uppfattningen om begreppet miljö är att det har med naturmiljön att göra – för att uppnå och bevara en god miljö måste resurser satsas på naturvårdande verksamheter. Det är en olycklig uppfattning. Namnet på Sveriges största miljöansvariga myndighet är fortfarande Naturvårdsverket trots att regelrätt naturvård numera bara utgör en del av verkets huvuduppgifter. Självfallet leder namnet tanken i fel riktning. Den största utmaningen för alla miljöförvaltande myndigheter är att mera börja fokusera de samhälleliga förutsättningarna på sitt arbetsfält, eftersom alla samhällsområden som är i behov av naturvård i åtminstone lika hög grad även är i behov av samhällsvård. Alla som arbetar med miljöfrågor i någon form – vare sig det är inom vetenskapen, politiken eller förvaltningen – måste inse att de i själva verket arbetar med mänskliga relationer, mänskliga sammanhang och mänsklig aktivititet. Kortfattat uttryckt – om det är någonting som skall vårdas så är det i så fall de människor som utnyttjar, påverkar eller belastar naturmiljön. Ett sådant förhållningssätt får givetvis konsekvenser för hur man anser att miljöområdet bör beforskas, vilken typ av forskning som bör finansieras och vilken roll de miljöförvaltande myndigheterna skall iklä sig.
Men det finns också annat som måste övervinnas. Det finns i dag en stor risk för att själva miljöbegreppet håller på att förlora sin potens och i förlängningen också hela sin mening. Det pågår i dag en ”mainstreaming” av miljöbegreppet som bland annat innebär att hart när varje svensk kommun vill profilera sig som ”Sveriges grönaste kommun”. Inom näringslivet har man redan börjat akta sig för att framstå som alltför miljöanpassade eftersom ett sådant tänkande inte längre är tillräckligt innovativt och nyskapande – den som lägger för stor vikt vid sin miljöprofil riskerar att förknippas med förlegade värden. Miljömantrat är inte längre trendigt. Man kan till och med påstå att hela arbetet med sektorintegrationen riskerar smeta ut miljöbegreppet så att det eroderas till obetydlighet. När alla samhällssektorer tar sitt eget miljöansvar kommer miljöbegreppet med tiden att betyda allt och inget. Därför finns det all anledning att försöka ladda miljöbegreppet med ett nytt innehåll, att förse det med ny näring så att det inte tynar bort och förlorar sin aktualitet.
Sektorintegrationen är därför på gott och ont. Å ena sidan är det givetvis bra att miljöfrågorna sugs upp av alla samhällssektorer och att ett aktivt miljöarbete bedrivs i kommuner, organisationer och företag. I så fall skulle alla som arbetar centralt med miljöfrågorna kunna se det som sin viktigaste målsättning att avskaffa sig själva, att idealet vore en så hög grad av självreglering att miljöarbetet skötte sig självt. Å andra sidan riskerar miljöfrågorna i ett sådant tillstånd att försvinna från den politiska agendan och den viktiga samhällsdebatten. Om det inte finns utpekade myndigheter som driver frågorna kan man inte vara säker på att självreglering och sektorsansvar fortsätter att fungera i det oändliga. Det här är något av en sektorsintegrationens paradox och det är en knepig balansgång att skapa ett tryck i båda riktningarna.
Det verkligt utmanande är att skapa institutioner som lever och frodas och som ständigt förmår aktualisera och vitalisera miljöfrågorna. Om grytan skall kunna hållas kokande måste en nya incitamentsstrukturer utvecklas, strukturer som inte nödvändigtvis stödjer sig på de klassiska formerna av politiska styrmedel (informativa, ekonomiska och regulativa). Målet ska vara att skapa ett mervärde för varje aktör, att ge samhällets medlemmar något som de inte själva är medvetna om att de kan få, det vill säga att tillfredsställa ett behov som de på förhand inte vet att de har. Det låter som hämtat ur en lärobok i företagsekonomi, men terminologin sätter fingret på det som fattas i flertalet av de stora miljömyndigheternas arbetssätt, tankevärld och visioner. Sociologiprofessorn Tom Heberlein från University of Wisconsin-Madison berättade, vid ett seminarium i Stockholm tidigare i år, metaforiskt om en häst som inte ville dricka sitt livsnödvändiga vatten. Eftersom hästen inte kunde förmås eller tvingas dricka vattnet, var lösningen i stället att strö rejält med salt i maten så att törsten infann sig. Ungefär så borde man tänka när det gäller möjligheterna att förändra vanor, beteendemönster och livsstilar hos enskilda individer, men även när det gäller större samhällsgrupper, organisationer och företag.
Det är alltså nödvändigt att utveckla ett nytt och positivare synsätt inom såväl miljövården som miljöforskningen – ett synsätt som inte bara stödjer sig på hot, problem och kontroll, utan som i stället stödjer sig på hopp, möjligheter och självreglering. Den nordiska miljöförvaltningen har traditionellt sett uppburit en tillskriven och förhållandevis passiv roll, där utformningen av regelverk har ansetts vara den viktigaste uppgiften. Många som arbetar på statliga ämbetsverk eller inom någon annan del av förvaltningen förväntar sig att få sina arbetsuppgifter tilldelade från ovan, från departement, riksdag, regering och andra offentliga maktcentra. Med en sådan politiknära hållning riskerar myndigheternas ansträngningar att hamna i bakvattnet på de organisationer, sociala rörelser och andra aktörer som blir allt skickligare på att utveckla strategier för att paketera och kommunicera sina egna tolkningar av miljöfrågorna. Omställningen från en traditionell och relativt passiv förvaltningsroll till en mera nyskapande, kommunikativ och proaktiv roll tar tid och stöter på motstånd, men den är nödvändig.
Flertalet miljöförvaltande myndigheter saknar en tydlig vision för sitt arbete och låter i stället andra aktörer, med uppenbart andra preferenser, formulera visionen. Men myndigheterna måste våga ta egna initiativ och skapa relationer till sina meningsmotståndare i stället för att bygga upp murar. Exempelvis den svenska Naturskyddsföreningen och Motormännens riksförbund har nyligen deklarerat att de vill arbeta tillsammans för att minska klimatpåverkan från vägtrafiken. Trots att de båda organisationerna företräder helt olika intressen har de lyckats enas om ett gemensamt sjupunktsprogram. Ett annat exempel är de brasilianska hälsovårdsmyndigheterna som numera bekämpar spridningen av aids genom ett nära samarbete med porrindustrin. Den här typen av oväntade allianser kan utmynna i verkliga win-winsituationer och skapar möjligheter att påverka och synas i det enorma informationsflödet.
För forskningens del gäller det att öka kunskapen om samhällets möjligheter att agera i en hållbar riktning, utan att aktiviteten behöver omgärdas med ännu flera regler, pekpinnar och bestämmelser. I år har en ny organisation för forskningsfinansiering trätt i kraft i Sverige. För miljöforskningens del har omorganisationen inneburit att merparten av de medel som utlyses på miljöforskningsområdet har överförts från Naturvårdsverket till det nybildade Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas. Naturvårdsverket skall med ett decimerat miljöforskningsanslag i första hand finansiera forskning som är av primär nytta för miljömyndigheternas arbete, medan Formas får ta huvudansvaret för att grundforskningen blir tillräckligt närd. Även på europeisk nivå satsas allt större resurser på samhällsvetenskaplig och humanistisk miljöforskning. Arbetet med European Research Area pekar i den riktningen. Därmed öppnar sig nya möjligheter för att i högre grad än tidigare stödja forskning som tydligare tar sin utgångspunkt i gränslandet mellan naturmiljö och kulturmiljö. I förlängningen kan även miljömyndigheterna därmed fått ett välbehövligt stöd för att utveckla sitt arbete i rätt riktning.
