Turismens framväxt i midnattssolens land

En "turist" är enkelt uttryckt en person som på sin fritid åker från hemorten för att se och uppleva andra miljöer. Turism har således med resande att göra. I Sverige uppkom den första "turismen" från slutet av 1600-talet när välbärgade personer började åka till s k "surbrunnar" för att där bl a ägna sig åt lantligt sällskapsliv och för att där dricka hälsobringande vatten. Det var dock först under senare delen av 1800-talet som turismen började växa i omfattning. Det gällde generellt för såväl badturismen som vandringsturismen och många andra former av turismaktiviteter men vad kan man i det perspektivet specifikt säga om de nordligaste delarna av den svenska fjällvärlden?

Klart är att de första resenärerna till norra Lappland var vetenskapsmän som genomförde upptäcktsfärder. Redan år 1655 reste fransmannen Louis Henri de Lomenie till Lappland för att utforska denna exotiska del av Europa. Hans reseskildring ledde till att fler vetenskapsmän började företa resor till dessa nejder för att se och sprida kunskap om vad man kunde finna i Lapplandsfjällen i form av dess urbefolkning, midnattssol, vackra vattendrag etc. Fransmannen Jean Francois Regnard for år 1681 i sällskap med tre landsmän efter Torne älv ända upp till Torne träsk vars natur och kultur han därvid beskrev. Till de tidiga, mer välkända svenska resenärerna hör Olof Rudbeck den yngre som år 1695 besökte Torneträsk och Kvikkjokk. År 1732 genomförde Carl von Linne sin berömda lappländska resa bl a till Lule älvs källflöden. Linné skriver i sin dagbok:

"D. 6. Efter middagen reste från hyttan (Kvikkjokk), då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallavari, som var väl 1/4 mil högt. När jag kom på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom uppå det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var kommer på fjällen. Allt omkring mig lågo snöiga berg, jag gick på snön såsom om starkaste vintern. Alla de rara örter jag förr sett och fägnat mig av, gåvos här såsom uti miniatyr." (Linné, 1732/1969, s 90).

Linne beskriver, som vetenskapsmännen på den tiden gjorde förutom naturen även det kulturella exempelvis att kvinnfolken rökte tobak på samma sätt som manfolken och att "lapparna" var nomadiserande. En rad andra vetenskapsmän följde i dessa pionjärers spår men intresset för Lapplandsfjällen måste ur ett bredare turistiskt perspektiv betraktas som ringa ända till slutet av 1800-talet. Orsaken till detta förhållandevis ljumma intresse frånsett det vetenskapliga och sökandet efter mineraler var självfallet bristen på kommunikationer.

I slutet av 1800-talet framväxte samtidigt ett starkt intresse för det egna landet och dess natur i en nationalromantisk anda. Svenska Turistföreningen (STF) bildades år 1885 och denna förening kom genom spridande av information om Lapplandfjällen att betyda mycket för turismens utveckling i denna del av Sverige. Geografiprofessorn Axel Hamberg beskriver exempelvis i sin vägledning för färder i högfjällen mellan Lule Älvs källarmar från 1922, utgiven av STF år 1922, situationen på följande sätt:

"Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. ... Att öppna denna vidsträckta fjälltrakt för ett intensivare turistliv skulle vara en mycket vidlyftig uppgift. Härtill skulle det erfordras att anlägga vägar, många broar och fjällstugor samt frakta upp båtar i åtskilliga sel och sjöar. Huruvida detta skulle vara förenligt med traktens egenskap av nationalpark må lämnas därhän." (Hamberg, 1922/1994, s. 8.)

Fram till slutet av 1800-talet var Kvikkjokk den vanligaste "inkörsporten" för de personer som sökte sig till Lapplandsfjällen. När roddbåtar började sättas in i turisttrafik efter Stora Lule älvdal på 1890-talet kom intresset att även inbegripa Stora Sjöfallet med omgivningar men Torneträskområdet var då fortfarande "orört" sett ur ett turistiskt perspektiv.

Friluftslivets utveckling under 1900-talet

Från slutet av 1800-talet förändrades förutsättningarna för Lapplandsfjällen rätt radikalt och därmed började en mer allmän turism att utvecklas. Den enskilda faktor som betytt mest för den egentliga fjällturismen var utvecklingen med avseende på infrastrukturen. Framdragningen av Malmbanan först till Gällivare 1887 och sedan öppnandet av Riksgränsbanan till Narvik 1903 skapade således helt nya förutsättningar för fjällturismen. I och med att Riksgränsbanan öppnats och SFT år 1902 övertagit en arbetarbarack i Abisko, som sedan snabbt gjordes om till turiststation, började intresset bland turisterna att spridas från Lule älvdal till att även inkludera Torneträskområdet.

När sedan landsvägssystemet som helhet respektive Inlandsbanan från Gällivare söderut via Porjus och Jokkmokk samt ett antal båtleder exempelvis den från Luspebryggan strax norr om Porjus ända upp till Ritsemjokk successivt byggdes ut kunde man relativt enkelt nå allt större delar av fjällvärlden. Samtidigt började nya kartor att publiceras och ett system av övernattningsstugor byggdes. Mellan övernattningsstugorna rösades vandringsleder och broar anlades över större vattendrag. Denna utbyggnad av infrastrukturen var särskilt påtaglig under 1920- och 1930-talen. Allt detta underlättade självfallet dels färden till och från fjällen, dels själva fjällvistelsen.

Trots alla förbättringar av infrastrukturen var det dock i början av 1900-talet endast ett fåtal svenskar som hade möjlighet att företa semesterresor till Lapplandsfjällen framför allt av ekonomiska skäl. I takt med ekonomin förbättrades och att semestertiden successivt ökade har turismen expanderat under större delen av 1900-talet så när som på några tillfälliga svackor exempelvis en nedgång under andra världskriget. I början av 1930-talet registrerades drygt 12000 övernattningar i STF:s fjällstugor och -stationer i Lappland. Från mitten av 1950-talet fram till början av 1970-talet ökade antalet turister exceptionellt kraftigt i hela den svenska fjällvärlden så och i norra Lapplandsfjällen. I mitten av 1960-talet hade antalet övernattningar vid STF:s anläggningar i Lapplandsfjällen nått upp i drygt 70 000 per år. Några viktiga förklaringar bakom expansionen var bilismens expansion, byggandet av nya vägar in i fjällvärlden, introduktionen av nya lättmetallbåtar på de största fjällsjöarna, utvecklingen på fjällutrustningssidan etc. För fjällen inom Norrbottens län låg ökningstakten på ca 10% per år och länsplanerarna spådde en fortsatt kraftig expansion. Man räknade med en ökning på mer än 200% mellan åren 1971 och 1985. Härmed skapades myten om den överexploaterade vildmarken där folk inom några år skulle vandra efter lederna ungefär som på storstadens mest frekventa trottoarer. Detta skulle leda till miljöproblem.

Riktigt så "illa" gick det nu inte. Genom att fjällförvaltningen har personal anställd för att se till ledsystemet har nedskräpning och slitage kunnat hållas på en relativt låg nivå. Man kan även i efterhand konstatera att den kraftiga ökningen som rått under många år förbyttes i en nedgång från en toppnotering på 177 000 övernattningar år 1975 till 148 000 år 1978. Därefter följde visserligen en ny tillväxt under 1980-talet till 241 000 år 1989 men sedan har antalet övernattningar vid anläggningarna i Lapplandsfjällen minskat till 173000 år 2000 dvs till ungefär samma nivå som under mitten av 1970-talet.

Man kan utöver den långsiktiga trenden för perioden fram till 1989 urskilja en oscillerande utveckling med tre tillfälliga toppar; 1) år 1981 då SJ firade 100-årsjubileum med starkt rabatterade tågresor vilket medförde ett allmänt ökat antal turistresor inom Sverige, 2) år 1985 som ett resultat av att Nordkalottvägen mellan Kiruna och Narvik öppnats samt 3) år 1989 sedan TV vid nyårstid sänt ett populärt program om Kungsleden på bästa sändningstid. Svängningarna har fortsatt under 1990-talet med en ny topp åren 1994-1995 som ett resultat av bl a sänkta resekostnader och nya TV-inslag.

Det föreligger inga samlade uppgifter om i vilken grad antalet övernattningar i husvagnar/husbilar eller i tält förändrats inom området. Säkert är dock att vi med en utbyggnad av vägnätet fått en ökning av antalet bilar som passerar genom området utan att passagerarna stannar för att övernatta. Därtill kommer att de som bor inom en radie av 10-20 mil har fått betydligt större möjligheter att fara till fjällen för att exempelvis åka skidor, fiska eller jaga över en dag eller för att övernatta i privata stugor alternativt handlade på andra sidan nationsgränsen. Räknar vi även med dessa olika besökskategorier, som alltså inte ingår i de siffror över bäddfrekvensen som redovisats ovan, så kan vi konstatera att besöksfrekvensen mätt i antalet personer ökat rätt kraftigt från mitten av 1970-talet i norra Lapplandsfjällen.

Besökarnas rörelsemönster sommartid

Lapplandsfjällen genomkorsas av vandringsleder av växlande beskaffenhet. Vissa leder är ordentligt rösade, spångade, försedda med broar över svårforcerade vattendrag och övernattningsstugor medan andra helt saknar sådana bekvämligheter. Den populäraste leden är nordligaste delen av Kungsleden från Abisko i norr till Singistugorna i söder och därifrån vidare österut till Nikkaluokta dvs en båge väster och söder om Kebnekaisemassivet. Ungefär 3000-4000 personer vandrar årligen hela den sträckan. Den näst största frekvensen människor finner man dels efter de delar av Kungsleden som återfinns mellan Singistugorna och Vakkotavara respektive mellan Saltoluokta och Kvikkjokk, dels efter den s k Padjelantaleden från Kvikkjokk via Staloluokta till Vaisaluokta/Änonjalme vid Akkajaure. På dessa ledpartier rör sig årligen ca 1000 personer. Som framgår av Bäck & Bäck 1986 ökade besöksfrekvensen närmast kommunikationslederna från början av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet. Samtidigt minskade frekvensen på de leder som ligger perifert i förhållande till vägar och järnvägar. Denna koncentration till de vanligaste vandringslederna har fortsatt under 1980- och 1990-talen.

Rörelsemönstret har dokumenterats med hjälp av övernattningsstatistik, intervjuer, enkätundersökningar, direktobservationer och s k ultraljudinstrument. Den intensivaste dokumentationen har pågått i Torneträskområdet. Mätningarna med hjälp av ultraljudinstrument visar på stora variationer i aktivitetsmönstret. Mätt över dygnet rör sig de flesta mellan kl 11 och 14 men det är även många som under slutet av juni och början av juli tar en kvällspromenad för att uppleva midnattssolen ute i naturen. Sett över en hel sommarsäsong är aktiviteten störst under senare hälften av juli och början av augusti. Man kan också lägga märke till att antalet människor varierar med hänsyn till väderförhållandena. Vid soligt väder ger sig fler dagsvandrare ut i naturen medan många väljer att ägna sig åt andra aktiviteter i händelse av sämre väder. På ett större avstånd från hotellen är variationerna från dag till dag betydligt mindre. Registreringarna medelst ultraljudinstrument avslöjar även att vandringsfrekvensen snabbt minskar med ökat avstånd från hotell och kommunikationsleder.

Vad kännetecknar vandringsturisterna?

För att ta rätt på vad som karaktäriserar turisterna i fråga om val av vandringsleder, åldersstruktur etc delades en enkät ut till ett urval personer som under sommarsäsongen 1996 besökte tio fjällstugor inom Lapplandsfjällen från Abiskojaure i norr till Staloluokta i söder. Enkäten besvarades av totalt 1380 personer. Av dessa kom 79 % från de nordiska länderna medan 21 % kom från andra delar av världen.

Vi kunde ur svaren utläsa att turisterna tillbringade i genomsnitt 8,3 dagar i Lapplandsfjällen under sommaren 1996. Det var något mindre än år 1980 då en liknande studie genomfördes. (Bäck och Hedlund, 1982.) I genomsnitt vandrade man drygt 12 mil under fjällvistelsen sommaren 1996, därav ca 80% efter rösade leder.

På frågan vilka landskapsvyer som man ansåg hade största attraktiviteten fick höga berg och stora sjöar inom synhåll från vandringslederna de högsta poängtalen, exempelvis Kebnekaise, Rapadalen, Virihaure, Kaitumjaure, Aktse och Sarektjåkka. De lägsta skönhetsvärdet fick de delar av fjällen som ligger närmast kommunikationslederna. Situationen var densamma år 1980.

De flesta svenskarna kom år 1996 från de tre befolkningstätaste länen dvs Stockholms län, Göteborgs- och Bohus län samt Malmöhus län. Norrbottens län intog fjärde platsen vilket inte är så förvånande med hänsyn till det relativt korta avståndet och gamla kulturmönster. Därefter följde Östergötlands län och Uppsala län. Bland de utländska besökarna toppade Tyskland följt av Danmark, Schweiz och Belgien under år 1996. Totalt var 14 länder utanför Norden representerat i materialet. Fördelningen var relativt likartad år 1980.

Den klart viktigaste orsaken till varför man valt att åka till Lapplandsfjällen var för att uppleva den vackra naturen där. Andra positiva faktorer som ofta återkommer i svaren är lugnet, tystnaden, friheten, ensamheten, stugsystemet och tidigare erfarenheter. De viktigaste informationskällorna vid förstagångsbesökarnas val av resmål var personliga kontakter med personer som hade tidigare fjällerfarenhet respektive information via böcker och broschyrer.

För år 1996 kunde man urskilja två markanta toppar med hänsyn till åldersfördelningen. Den ena toppen gäller för ålderskategorin 20-30 år och den andra för åldrarna 50-60 år. Medelåldern bland vandrarna låg på ca 39 år. I detta avseende hade det skett en viss förändring om man jämför med situationen år 1980. Då toppade ålderskategorin 20-29 år och sedan sjönk frekvensen med ökad ålder. Medelåldern låg då på ca 35 år.

Tåget var fortfarande år 1996 det vanligaste färdmedlet för transporten till och från Lapplandsfjällen. I andra hand använde man bil och i tredje hand flyg som färdmedel. Om man jämför med 1980 så har bilen fått en ökad betydelse medan tåget och flyget förlorat i relativ betydelse.

Den övervägande delen av vandrarna övernattade i de fjällstugor och fjällstationer som finns efter ledsystemet. Dessutom var det många långvandrare (40%) som övernattade en eller flera nätter i tält. Däremot är ekoturismen, dvs när vandrarna övernattar vid de kåtor som samerna och andra bofasta iordningställt för att på så vis få en tillskott i ekonomin, av mycket ringa omfattning.

Vad kännetecknar vinterturismen i norra Lapplandsfjällen?

Under vår-vintern fokuseras aktiviteterna kring skidliftarna och nedfarterna runt hotellen efter väg E 10 dvs i första hand i Riksgränsen, Björkliden och Abisko. Det finns inga andra skidliftsystem i norra Lapplandsfjällen. Många ger sig även ut från hotellen på kortare skidturer främst i motionssyfte. Att bege sig ut på långa skidfärder är däremot mindre vanligt i dessa trakter. Den mest frekventerade sträckan för långfärder är, liksom sommartid, norra delen av Kungsleden.

Kännetecknande för skidturisterna i Torneträskregionen är den relativt höga andelen besökare från närområdet dvs från Norrbottens län samt Nordlands och Troms fylken om man jämför med sommarturismen. Relativt många kommer också från Stockholmstrakten medan övriga delar av Syd- och Mellansverige samt utlandet uppvisar en relativt sett låg representation. Man kan också lägga märke till att medelåldern bland vinterturisterna är betydligt lägre jämfört med sommarturisterna.

För befolkningen i närområdet utgör fjällen en viktig rekreationsresurs även för andra aktiviteter såsom skoteråkning, hundspannsfärder, jakt, fiske och bärplockning. Turisterna från mer avlägsna orter engagerar sig endast i ringa omfattning i de sistnämnda aktiviteterna.

Likheter och skillnader mellan Lapplandsfjällen från Jämtlandsfjällen

Med utgångspunkt från de undersökningar som utförts vid ETOUR och som redovisas i ett par nya artiklar, den en av L. Emmelin och T. Vuorio samt den andra av T. Heberlain, P. Fredman och T. Vuorio, kan man påstå att vi både har likheter och skillnader mellan de norra och södra fjällen i Sverige. Till likheterna hör att turismen utvecklats från 1800-talets slut och att ökningen var särskilt kraftig under 1960- och 1970-talen. En annan likhet gäller åldersfördelningen. Man kan över lag notera två toppar för åldersgrupperna 20-30 år respektive över 45 år och en svacka för personer i medelåldern.

Till de mest påtagliga skillnaderna hör att sommarturismen (juli - augusti) dominerar i norr medan vinterturismen (januari - april) dominerar i Jämtlands- och Dalafjällen. Därmed följer att vi får stora skillnader i valet av aktiviteter främst vandringsfrekvensen i norr jämfört med skidåkning i söder. En annan mycket stor skillnad är varifrån turisterna kommer. Norra Lapplandsfjällen uppvisar exempelvis en hög andel besökare från länder utanför Skandinavien medan de södra fjällen har en låg andel icke skandinaver.

Slutord

Man kan konstatera att trycket på fjällen successivt ökat under de senaste decennierna. Härmed har även behovet av nya relevanta planeringsåtgärder ökat liksom behovet av uppföljande vetenskapliga undersökningar. Med anledning härav har ett femårigt forskningsprojekt nyligen startat vid ETOUR och Mitthögskolan i Östersund för att öka våra kunskaper kring hållbar utveckling i de svenska Lapplandsfjällen med särskild inriktning mot turismsektorn.

Litteratur

Bäck, L. och Bäck, E., Effekterna av ett vägbygge - väg 98 mellan Kiruna och Riksgränsen. ACTA Universitatis Upsaliensis, ser. C, nr 52, Uppsala 1986.
Bäck, L. och Hedlund, L. G., Vandringsturismen i Norrbottensfjällen 1980. Naturvårdsverket PM 1572, Solna 1982.
Bäck, L., Friluftslivet i norra Lapplandsfjällen. YMER 2002. Motala 2002. (Under tryckning)
Emmelin, L. och Vuorio, T., Turism och friluftsliv i Jämtlandsfjällen. YMER 2002. Motala 2002. (Under tryckning)
Hamberg, A., Sarekfjällen. Vägvisning för färder i högfjällen mellan Lule Älvs källarmar. STF 1922. Facsimilieupplaga, Bokförlaget Rediviva, Stockholm 1994.
Heberlein, T. A., Fredman, P. och Vuorio, T., Current Tourism Patterns in the Swedish Mountain Region. Mountain Research and Development, vol 22, No 2, 2002, s 142-149.
Linné, C. v., Carl von Linnés lappländ ska resa, 1732. Natur och kulturs klassikerserie, Borås 1969.